"S & G" Living the cognizant dream

Rätten till glömska eller "post-privacy"?

Det är mycket snack om integritet och privacy i samband med webbens utbredning. Man snackar om post-privacy; att det är omöjligt att stå emot en utveckling mot att alla kan ta reda på allt om alla (lite tillspetsat). Vissa jurister kämpar för "the right to oblivion", rätten att viss information ska få falla i glömska, så som den naturligt gjorde före datorernas intåg i våra vardagsliv. I Frankrike talar de om le droit à l'oublie. De tycker att det är obehagligt att varenda liten statusuppdatering och bildfil och handling på internet sparas och lagras för eftervärlden. Det är ju en sorts övervakning av sådant som förr i tiden bara föll bort. Människans minne är inte gjort för att minnas allting, det rensar bort med flit, och det är en betydelsefull funktion, men nu kan vi med datorers hjälp minnas i stort sett allt. Vad det gör med våra interaktioner återstår väl att se, men det har iallafall resulterat i denna motreaktion som arbetar för rätten att vissa saker ska kunna glömmas bort (vilket ärligt talat låter som en teknikfientlig och bakåtsträvande idé).

På andra sidan av "le droit à l'oublie" finns vissa journalister som anser att när något är publicerat så borde det finnas tillgängligt, precis som rätten att kunna få tag på gamla utgåvor av dagstidningar eller tidskrifter. Nu kanske man kan säga att komprometterande bilder på facebook inte är en "publikation" av samma slag som Then Swänska Argus, men samtidigt kan man ju förstå principen från journalisternas håll.
Det känns som det handlar om att det som loggas är närmare och närmare för personliga, privata sfär, och att det medför problem.

Vissa personer har löst detta problem genom att istället för att försöka motverka loggning av privata uppgifter gjort helt tvärtom: frivilligt lämna ut överdrivet mycket personlig information hela tiden. Det känns till hälften som ett politiskt ställningstagande och till hälften som ett exhibitionistiskt konstprojekt. Hasan Elahi, en bangladeshi-amerikan som utsattes för screening och övervakning av FBI för att han delade namn med en terrormisstänkt, tröttnade på allt tjafs och började minutiöst dokumentera allt han gjorde med digitalkamera. Från början var det egentligen mest för att underlätta i polisförhören, men sedan gjorde han det till ett större projekt, med både konstnärliga och politiska dimensioner.

En annan som gjort ett större projekt är tysken Christian Heller, en frilansjournalist som loggar allt han gör på sin dator. Han åker runt och föreläser om det kommande post-privacy-tillståndet och försöker övertyga folk om att det inte är något att vara rädd för. Titta mer på hans hemsida i länksamlingen längre ner.

länkar
Jeffrey Rosen på ACS om "Right to Oblivion"
Slate Culture Gabfest diskuterar detta, mellan 18:50-32:00
Hasan Elahis artikel i NY Times
Christian Hellers hemsida
dokumentären What Happens to Power when Information is like Air?

 

Bokens framtid

I nättidningen Slates podcast Political Gabfest för ett par veckor sedan diskuterade man det kommande slutet för oberoende bokaffärer. Det baserade sig på en artikel om hur mycket suveränare Amazon är än oberoende bokaffärer, och att de oberoende bokaffärerna t.o.m. borde tacka Amazon för att de försätter dem i konkurs. Detta resulterade självklart i en stark reaktion; det yrde upp så mycket motreaktioner att självaste Salman Rushdie fördömde artikelförfattaren med ett "this guy is clearly a moron". Diskussionen gick mot att Amazon är mycket bättre på alla sätt och vis: bättre utbud, bättre rekommendationer, lägre priser. De pratade också om hur de tyckte att många oberoende bokhandlare var självgoda.

DN boklördag hade förra lördagen ett reportage om oberoende bokhandlar i London. Det fokuserade mer på hur de klarar sig i förhållande till de stora bokhandlarkedjorna. I en annan artikel referades till en konferens om bokbranschens framtid, där en tysk managementexpert helt dissade idén om den oberoende bokhandeln, med frasen "att låta bokintresserade människor driva bokhandlar är som att låta en alkoholist vara bartender". Metaforen är ganska haltande, det är snarare så att det är som att låta en drinkintresserad person vara en bartender (vilket de ju borde vara...).

Några dagar senare hör jag i P1s litteraturprogram Biblioteket ett avsnitt om ekonomiska aspekter av bokbranschen. Programmet "Pengarna eller litteraturen - smala böcker i en bred tid" handlar om kommersialiseringen av bokförsäljning och hur författarna får mindre pengar. Det är ganska intressant hur det som förr var en sorts helig plats för utbyte av idéer och inre uttryck (genom t.ex. poesi) med tiden har organiserat sig enligt s.k. ekonomistisk rationalitet. Jag är inte emot effektivisering, men samtidigt känns det fel att förläggarna "i 99 fall av 100 tjänar tio gånger mer än författarna",  som de säger i radiodokumentären.

Det finns många frågor kring bokbranschen, och bokens framtid: e-böcker, läsplattor, kunskapssamhället, ifrågasättandet av vad en bok är, print-on-demand, bibliotekens kris är några av de ämnen som man kan diskutera som också känns relevanta. Vissa av dessa tas upp i Rasmus Fleischers dubbelbok "Boken" och "Biblioteket" som kom förra året. Jag har inte läst dem, men jag tror att de innehåller många intressanta uppslag.

 

"Digital detox" (innan RFID-revolutionen)

 
I debatten kring informationsteknologins påverkan på samhället har man nu kommit till en punkt där en rad kritiker undersöker avhållsamhet från och ifrågasättande av tekniken. I höstas kom den ganska uppmärksammade "Nedkopplad" av journalisten Susan Maushart, där hon övertygade sin familj att leva utan datorer och mobiltelefoner under sex månader, för att kunna skriva om hur teknologin nu blivit en självklarhet och icke-ifrågasatt del av den nutida vardagen. Boken inspirerade för övrigt den svenska kulturjournalisten Hanna Fahl att göra en miniversion av Mausharts projekt; Fahl provade det internetlösa livet i sju dagar och skrev om det i en av sina krönikor i DN.

Vid årsskiftet kom det en annan bok i samma anda, "The Digital Diet", av fd teknikjournalisten Daniel Sieberg (numera anställd på Google). Siebergs bok kommer ifrån insikten att han själv kände sig alltmer bortkopplad från sitt verkliga liv samtidigt som han outtröttligt fortsatte statusuppdatera och maniskt interagera med allsköns web 2.0-applikationer. När han kände impulsen att kolla upp info om hajar på sin smartphone när han var och djuphavsdök i Karibien insåg han att han behövde omvärdera sitt förhållande till tekniken, vilket resulterade i den här boken. I boken föreslår Sieberg någon sorts avvänjningsprogram för de som känner sig lite för involverade i den digitala världens maskineri. Användandet av detox/ avvänjningsterminologin känns kanske lite fel i det här sammanhanget, men det lyfter en intressant fråga. Tidigare talade man mest om beroende av datorer när det gällde tonårsgrabbar som spelade för mycket dataspel online. Men i takt med att det kommer mer och mer teknologiska prylar och applikationer som närmar sig vår direkta personliga vardag så blir den här frågan mer och mer aktuell. Jag är ganska övertygad om att det formar vårt tänkande och sättet vi agerar med varandra i en ganska stor utsträckning. Vi får väl se vad som händer framöver...


post-skript - några tankar om den direkta framtiden:
Förmodligen kommer det hända ganska mycket på kort tid, när detta med personnära IKT* sprider sig, och utvecklandet av RFID-teknologi som tillåter oss scanna vår omgivning efter saker som finns digitalt representerade. Detta har ju redan börjat, med bland annat Facebooks "places", Foursquare och Googles satsning "Goggles". Bruce Sterling skrev en liten text om detta i början av 2000-talet, med den dubbeltydiga titeln "Shaping Things", som handlar om det som även kommit att kallas "The Internet of Things", eller 'ambient technology'.

* IKT: Informations- och kommunikationsteknologi

Den tankfulla posen

Många författare poserar för foton med handen på hakan. Som för att ge en air av tankfullhet. Det kan ibland se lite löjligt ut. Notera Kenneth Branagh till vänster eller Tom Wolfe i nedersta raden.

Engdahl i etern

Horace Engdahl gästade i fredags det populära tv-programmet Skavlan. Hans medverkan kontrasterade något med de övriga gästerna, bl.a. den ticsplågade sångerskan Louise Hoffsten och två i sammanhanget rätt flamsiga norska komiker. Engdahl är intressant som ett exempel på en förfäktare för ett bildningsideal som inte är särskilt representerat i Sverige. Han berättade i intervjun om att han bott i Tyskland de senaste åren, och beskrev konstraster och likheter mellan den tyska och den svenska kulturen. Flera av de repliker han gav verkar redan ha uppnått aforism-status hos vissa entusiastiska twitteranvändare som ivrigt citerat från intervjun, märkte jag när jag sökte efter "Horace Skavlan" på twitter.

Några av Engdahls one-liners:

- Tyskland är Sverige för vuxna

- Tyskarna är också väldigt förtjusta i Sverige [...], medan svenskarna är kompakt ointresserade av Tyskland

- Har vi ens någon intellektuell kulturelit, i den mening som de har i Tyskland? Det tror jag inte vi har

- Vi pratar inte om förebildlighet här, vi pratar om psykologi. (på tal om poeten Byron)

- [Dagens] kvinnor vill gärna ge sken av att de egentligen skulle klara sig lika bra, eller till och med bättre, utan män

- När man läser vad andra skrivit, som kan så mycket mer än en själv kan man känna sig dum

- Man behöver inte heller lycka, alltid

Finns det någon annan i den publika sfären som kan jämföras med figuren Engdahl; hans erudition och skärpta sätt? Hans efterträdare Pedro Englund är ju av en helt annan skola, även om han inte är så fruktansvärt mycket yngre. De andra karaktärerna från kretsen kring KRIS, litteraturtidskriften som Engdahl var engagerad i på 80-talet då? Ingen av dem är ens i närheten av den publika sfären. Vilka folkbildar-akademiker har vi, över huvud taget?
Typ Dick Harrison? Ola Wikander??

Dokumentärfilmer sedda under 2011

Året lider mot sitt slut, och det är dags för den årliga dokumentärfilms-sammanfattningen. Ovan är en lista på de dokumentärfilmer jag sett det gångna året. Nedan följer några rekommendationer och beskrivningar av några av dem.

De filmer som förmodligen gjorde störst intryck på mig är de dokumentärerna som består av en ensam filmare som låter filmen innehålla ett element av dagbok, och ger kommentarer på hur filmandet går under filmens tillblivelse. Det finns säkert ett begrepp för det, men jag kan kalla det auteur-dokumentär. Särskilt två stycken sådana som jag såg i slutet av sommaren var starka. Det var Sherman's March (Ross McElwee, 1986) och In the Bathtub of the World (Caveh Zahedi, 2001). Sherman's March handlar om McElwee som vill göra en film om general William Tecumseh Shermans marsch genom sydstaterna, men kommer mer att handla om hans eget liv istället, på ett intressant sätt. Zahedis film är upplagd som ett experiment: Zahedi har föresatt sig att filma några minuter varje dag under ett år där han berättar om vad som händer i hans liv. Lite som den skara som började 'videoblogga' (eller 'vlogga') när youtube blev populärt, fast Zahedi gjorde det fem år innan youtube, och hans gjorde det med en vanlig filmkamera och inte en webcam.
                                  
Det finns tillfällen i filmerna som verkligen knyter an till själva projektens kärna: intersektionen mellan filmarnas egna liv och deras konst, filmskapandet. En scen i Sherman's March visar McElwee diskutera med en äldre dam som försöker para ihop honom med en kvinna för en date. McElwee envisas med att filma detta, till damens irritation, tills hon till slut agiterat ryter till "will you shut off the camera - this isn't art, this is life!". Det görs inte så stor affär av den scenen i filmen, men den fastnade i mig, eftersom som den känns så talande för vad McElwee egentligen gör. Gör han konst eller lever han sitt liv? Är hans konst att skildra sitt eget liv? I Zahedis film förekommer ett liknande bråk mellan filmaren och hans flickvän, då han mot hennes vilja filmar på hennes födelsedag. Hon säger: "Why are you being such a dick?" Zahedi svarar: "I'm being a dick for art". Zahedis film är för övrigt ganska ohämmad då han filmar sina drogsessioner där han tar svamp och skriker och den innehåller också flera tillfällen av djup introspektion där han diskuterar sina osäkerheter kring sitt utseende och sin familj. Det känns nästan som om han är en föregångare till tell-all-kändisarna med sin kandör, men... samtidigt är han ju inte känd. Det är en intressant film på många sätt. Den innehåller många poetiska vardagsbetraktelser, sådana som inte riktigt kan få plats någon annanstans, men som samtidigt ofta är ganska betydelsefulla.

                                             
En annan film jag sett som innehåller sådana kvotidianfunderingar är Agnès Vardas Les glaneurs et la glaneuse (1999). Den handlar om Varda som sett människor som samlar på saker, letar i papperkorgar, bland bönders produktionsöverflöd, på soptippar, och bestämmer sig för att göra en film om dem. Varda intervjuar uteliggare, konstsamlare, volontärarbetare och resultatet är en starkt intressant film. Vardas konstnärliga sensibilitet skiner igenom och ger hela filmen ett personnära skimmer.

Dessa tre ovannämnda filmer är alla gjorda med principen en ensam filmare med sin filmkamera. En till film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang är Mikael Dubois "Svullo grisar vidare" där Svullo stassar runt i Vasastan med vhs-kamera hösten 1990 och förolämpar folk. Det han säger är ofta överdrivet dråpligt, men filmen är samtidigt slående som tidsdokument. På den tiden var det fortfarande ovanligt med videokameror på stan och människorna han filmar visar en genuinitet som är motsatsen till dagens cyniskhet (som är en produkt av tv-program som Jackass och dess efterföljare). Svullo beter sig som en proto-Steve-O när han går runt och är odräglig mot allt och alla, vilket givetvis kan vara rätt roligt om man ser det i rätt ljus.



Bland de filmer som porträtterar olika sociala fenomen kan två nämnas, Doug Prays "Hype!" om Seattles grungescen, samt David LaChappelles "Rize" om en säregen danstrend i södra Los Angeles bland afroamerikanska ungdomar. De kallar det "krumping" och går ut på att spastiskt röra kroppen till snabb musik. Vissa av utövarna klär även ut sig till clowner med peruker och smink och kallar det clowning. Det måste verkligen ses för att förstås...

Jag vill också gärna slå ett slag för dokumentären om den egensinniga konstnären Henry Darger, "Henry Darger: Realms of Dreams" (Jessica Yu, 2005). Själva filmens hantverk är inte så speciellt, men dess ämne är desto mer intressant. Henry Darger var en ensam man som stängde in sig i sitt hem och i hemlighet målade och skapade en hel fantasivärld bestående av tonvis med papper och teckningar, vilket han aldrig berättade för någon. Konstverken uppdagades först när Darger gått bort, och det är verkligen en fantastisk, fantastiskt konstig värld han skapat. Jag tror att hans verk till och med fick in honom i Guinness rekordbok!

                                                   

Den sista filmen som jag vill nämna är Jacopettis Mondo Cane, som faktiskt är rätt spektakulär att se. Tidigt sextiotal, två italienare reser världen över för att filma en massa konstiga, exotiska grejer i denna moderna värld, eller som de kallar den i titeln, "Hundars värld". De filmar hundslakt i Taipei, strålskadade havsköldpaddor vid bikiniatollen, amerikanska pensionärsgym, kalabriska självspäkare, kvinnor som diar griskultingar och en hel del andra grejer. Många av grejerna är inte särskilt uppseendeväckande sedda med dagens ögon, men att få se dem presenterade för en 60-talspublik framställda i en sensationalistisk inramning är lite utav en guldklimp. Det proverbiala russinet i kakan...

Christmas Rappin'

I år är det sju år sedan jag gjorde min första (och enda) kompilationsskiva bestående av raplåtar med jultema. För att uppmärksamma den högtid som rasar för fullt ute i stugorna tänker jag att det vore en fin gest att göra denna kompilation tillgänglig återigen.

[LÄNK]

God jul!

Den kvinnliga crewcuten i film

På nittiotalet var det populärt för kvinnliga skådisar att raka huvudet för filmroller. Jag antar att det visade dedikation och mod att ändra sitt utseende så radikalt för filmkonsten (det här var innan vågen av extrem method acting kom igång, ett exempel är C. Bales självsvält inför The Machinist). Pionjären på området var väl Sinéad O'Connor (som för övrigt fortfarande gör musik (som idag är av ganska tvivelaktig kvalitet)). Nedan följer en presentation av några klassiska rakade skalper på vita duken - i kronologisk ordning:



1992 - Sigourney Weaver i Alien 3. Starkt kvinnoporträtt av en ex-militär.



1997 - Demi Moore som GI Jane i filmen med samma namn. Även här gestaltas en militär.



2006 - Natalie Portman i V for Vendetta. Såhär på 2000-talet kan man konstatera att Nathalie Portman inte gör sig så bra utan hår på huvudet.

Tyskt webmotstånd x 3

Tyskland och de tyskspråkiga länderna har visat sig ha rätt mycket ryggrad när det gäller motstånd mot de stora webföretagens insteg på gråzonerna runt användarnas personliga integritet. Det förvånade omvärlden när nästan en kvarts miljon tyskar protesterade mot Google Street Views kartläggning av tyska städer förra hösten (bild 1a). Tyskarna gjorde så mycket väsen av sig att Google tvingades blurra 245000 hus i bilderna som Street View-bilarna tagit (bild 1b). Till slut blev det så mycket för Google att de lade ner att fortsätta kartlägga resten av Tyskland, utöver de 20 städerna som redan fotats av.

En av de städerna var Hamburg, som är hem för Johannes Caspar (bild 2), jurist och Tysklands head honcho i frågor om dataskydd. En tysk motsvarighet till Larry Lessig, kanske. Johannes Caspar var tidigare i år huvudansvarig för att sätta stopp för Facebooks ganska oerhörda idé att använda sig av sitt bildregister och de taggar användare har lagt in för att kartlägga användares ansikten. Själva idén var att processa alla taggade bilder igenom ett "face recognition"-program för att kunna skapa en genomsnittlig version av hur en användares ansikte ser ut. Ju större bildbank, desto mer precis blir kartläggningen. Men Johannes Caspar tog till åtgärder mot detta, och påpekade att det stred mot användaravtalet.

I Wien, Österrike, 74 mil söder om Hamburg, bor en 24-årig juridikstudent vid namn Max Schrems (bild 3). Han har också visat sig vara besvärlig för Facebook. Hans fall började uppmärksammas i media för ett par månader sedan, och det går ut på att han menar att Facebooks datalagring bryter mot europeisk lag. Det hela började med att Schrems hittade bland inställningarna på hans facebookkonto att man kunde eftersända en zipfil med all samlad information som fanns kopplat till ens konto*. Det tog ett tag, och en del tjatande från Schrems sida, men till slut fick han en bränd cd skickad till sig från Facebook. Däri såg han bl.a. att de meddelanden han slängt (tryckt på delete) fortfarande fanns registrerade bland hans meddelande-history. Det fanns kvar vad som stod, men det var markerat att det var "deleted". Det var detta Schrems tyckte stred mot europeisk datalag, något som han säkert hade färskt i minnet från sina studier. Schrems gick med detta till media, och jag gissar att han inte gjorde det enbart för att klaga på ett formellt lagbrott, utan även för att i allmänhet göra folk uppmärksamma på hur stora mängder data som faktiskt samlas ihop om varje användare och, till skillnad från tidigare inkarnationer av internet-communities, hur nära de är knutna till en verklig identitet. Som Schrems säger i tv-inslaget: "KGB eller CIA hade aldrig någonsin 1200 sidor om en vanlig medborgare". Det är enorma mängder information som lagras och sammanställs på Facebook. Jag läste någonstans att nu är 20% av alla bilder som finns på hela internet inom Facebook. Det är ju ganska otroligt. Det här kanske låter som en diatrib från en bakåtsträvande luddit, och det är inte riktigt meningen. Men det är ju onekligen så att dessa tre  ovanstående exempel är intressanta fenomen, och de leder tveklöst till effekter på samhället i stort.

* Den här funktionen har jag också hittat, någon gång i våras. Jag efterfrågade också mina uppgifter, men jag har fortfarande inte hört vidare från Facebook om detta.

Vägskäl

I dagsläget är det svårt att undkoma att ekonomin är i ett kritiskt läge där Eurozonen står och vacklar medan USA likaså har stagnerat i sina budgetförhandlingar. Det ska bli intressant att se vad resultatet kommer bli de närmsta månaderna där det finns en chans att EU/EMU inte kommer te sig likt.

Först var det Grekland och Irland sedan Spanien och Portugal nu Italien. Berg och dalbanan har varit smärtsam och läskig de senaste 18 månaderna. ECB har gjort mycket likaväl IMF plus att det skett många bilaterala lån främst från Tyskland. Som många ser det så har Tyskland med sin exceptionella ekonomi fått betala för övriga Europa, men räcker det? Ekvationen ser omöjlig ut och det mest grundläggande finns ännu inte, en integrerad finansiell marknad. 

Gång på gång har vi sett att man skjutit till pengar men det har skett i sista stund. I USA där man också har en valutaunion (dollar) har också haft problem men där har man ett mer integrerat finansiellt system där själva valutans vara eller inte vara inte är det primära problemet utan mer statsbudgeten och bostadsbubblan. 

De närmsta månaderna kommer avgöra konjunkturen inom de främsta 10 åren.  USA's budgetförhandlingar måste klicka dessutom måste EMU få allt att rulla och enligt mig krävs det drastistka åtgärder. Det handlar om Euroobligationer m.m plus att vi måste öppa för invandring och inte vara rädda för att kineserna ska köpa upp allt. Just nu har Kina kapitalet och Europa behöver en massa kapital. 

Dessutom ska det bli ännu intressantare att se om teknokrati regimer a la Monti i Italien och Papademos i Grekland kommer ha någon avgörande skillnad på utkomsten. Politik kanske leder till överflödig byråkrati men teknokrat likväl byråkrat är människor och därför är det väl lite önsketänkande att folk som kan branschen skulle vara bättre på policy än "peti" och "kleti" i parlametet.

Nu kör vi.......