Det är mycket snack om integritet och privacy i samband med webbens utbredning. Man snackar om post-privacy; att det är omöjligt att stå emot en utveckling mot att alla kan ta reda på allt om alla (lite tillspetsat). Vissa jurister kämpar för "the right to oblivion", rätten att viss information ska få falla i glömska, så som den naturligt gjorde före datorernas intåg i våra vardagsliv. I Frankrike talar de om le droit à l'oublie. De tycker att det är obehagligt att varenda liten statusuppdatering och bildfil och handling på internet sparas och lagras för eftervärlden. Det är ju en sorts övervakning av sådant som förr i tiden bara föll bort. Människans minne är inte gjort för att minnas allting, det rensar bort med flit, och det är en betydelsefull funktion, men nu kan vi med datorers hjälp minnas i stort sett allt. Vad det gör med våra interaktioner återstår väl att se, men det har iallafall resulterat i denna motreaktion som arbetar för rätten att vissa saker ska kunna glömmas bort (vilket ärligt talat låter som en teknikfientlig och bakåtsträvande idé).
På andra sidan av "le droit à l'oublie" finns vissa journalister som anser att när något är publicerat så borde det finnas tillgängligt, precis som rätten att kunna få tag på gamla utgåvor av dagstidningar eller tidskrifter. Nu kanske man kan säga att komprometterande bilder på facebook inte är en "publikation" av samma slag som Then Swänska Argus, men samtidigt kan man ju förstå principen från journalisternas håll.
Det känns som det handlar om att det som loggas är närmare och närmare för personliga, privata sfär, och att det medför problem.
Vissa personer har löst detta problem genom att istället för att försöka motverka loggning av privata uppgifter gjort helt tvärtom: frivilligt lämna ut överdrivet mycket personlig information hela tiden. Det känns till hälften som ett politiskt ställningstagande och till hälften som ett exhibitionistiskt konstprojekt. Hasan Elahi, en bangladeshi-amerikan som utsattes för screening och övervakning av FBI för att han delade namn med en terrormisstänkt, tröttnade på allt tjafs och började minutiöst dokumentera allt han gjorde med digitalkamera. Från början var det egentligen mest för att underlätta i polisförhören, men sedan gjorde han det till ett större projekt, med både konstnärliga och politiska dimensioner.
En annan som gjort ett större projekt är tysken Christian Heller, en frilansjournalist som loggar allt han gör på sin dator. Han åker runt och föreläser om det kommande post-privacy-tillståndet och försöker övertyga folk om att det inte är något att vara rädd för. Titta mer på hans hemsida i länksamlingen längre ner.
länkar
Jeffrey Rosen på ACS om "Right to Oblivion"
Slate Culture Gabfest diskuterar detta, mellan 18:50-32:00
Hasan Elahis artikel i NY Times
Christian Hellers hemsida
dokumentären What Happens to Power when Information is like Air?