Året lider mot sitt slut, och det är dags för den årliga dokumentärfilms-sammanfattningen. Ovan är en lista på de dokumentärfilmer jag sett det gångna året. Nedan följer några rekommendationer och beskrivningar av några av dem.
De filmer som förmodligen gjorde störst intryck på mig är de dokumentärerna som består av en ensam filmare som låter filmen innehålla ett element av dagbok, och ger kommentarer på hur filmandet går under filmens tillblivelse. Det finns säkert ett begrepp för det, men jag kan kalla det auteur-dokumentär. Särskilt två stycken sådana som jag såg i slutet av sommaren var starka. Det var Sherman's March (Ross McElwee, 1986) och In the Bathtub of the World (Caveh Zahedi, 2001). Sherman's March handlar om McElwee som vill göra en film om general William Tecumseh Shermans marsch genom sydstaterna, men kommer mer att handla om hans eget liv istället, på ett intressant sätt. Zahedis film är upplagd som ett experiment: Zahedi har föresatt sig att filma några minuter varje dag under ett år där han berättar om vad som händer i hans liv. Lite som den skara som började 'videoblogga' (eller 'vlogga') när youtube blev populärt, fast Zahedi gjorde det fem år innan youtube, och hans gjorde det med en vanlig filmkamera och inte en webcam.
Det finns tillfällen i filmerna som verkligen knyter an till själva projektens kärna: intersektionen mellan filmarnas egna liv och deras konst, filmskapandet. En scen i Sherman's March visar McElwee diskutera med en äldre dam som försöker para ihop honom med en kvinna för en date. McElwee envisas med att filma detta, till damens irritation, tills hon till slut agiterat ryter till "will you shut off the camera - this isn't art, this is life!". Det görs inte så stor affär av den scenen i filmen, men den fastnade i mig, eftersom som den känns så talande för vad McElwee egentligen gör. Gör han konst eller lever han sitt liv? Är hans konst att skildra sitt eget liv? I Zahedis film förekommer ett liknande bråk mellan filmaren och hans flickvän, då han mot hennes vilja filmar på hennes födelsedag. Hon säger: "Why are you being such a dick?" Zahedi svarar: "I'm being a dick for art". Zahedis film är för övrigt ganska ohämmad då han filmar sina drogsessioner där han tar svamp och skriker och den innehåller också flera tillfällen av djup introspektion där han diskuterar sina osäkerheter kring sitt utseende och sin familj. Det känns nästan som om han är en föregångare till tell-all-kändisarna med sin kandör, men... samtidigt är han ju inte känd. Det är en intressant film på många sätt. Den innehåller många poetiska vardagsbetraktelser, sådana som inte riktigt kan få plats någon annanstans, men som samtidigt ofta är ganska betydelsefulla.
En annan film jag sett som innehåller sådana kvotidianfunderingar är Agnès Vardas Les glaneurs et la glaneuse (1999). Den handlar om Varda som sett människor som samlar på saker, letar i papperkorgar, bland bönders produktionsöverflöd, på soptippar, och bestämmer sig för att göra en film om dem. Varda intervjuar uteliggare, konstsamlare, volontärarbetare och resultatet är en starkt intressant film. Vardas konstnärliga sensibilitet skiner igenom och ger hela filmen ett personnära skimmer.
Dessa tre ovannämnda filmer är alla gjorda med principen en ensam filmare med sin filmkamera. En till film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang är Mikael Dubois "Svullo grisar vidare" där Svullo stassar runt i Vasastan med vhs-kamera hösten 1990 och förolämpar folk. Det han säger är ofta överdrivet dråpligt, men filmen är samtidigt slående som tidsdokument. På den tiden var det fortfarande ovanligt med videokameror på stan och människorna han filmar visar en genuinitet som är motsatsen till dagens cyniskhet (som är en produkt av tv-program som Jackass och dess efterföljare). Svullo beter sig som en proto-Steve-O när han går runt och är odräglig mot allt och alla, vilket givetvis kan vara rätt roligt om man ser det i rätt ljus.
Bland de filmer som porträtterar olika sociala fenomen kan två nämnas, Doug Prays "Hype!" om Seattles grungescen, samt David LaChappelles "Rize" om en säregen danstrend i södra Los Angeles bland afroamerikanska ungdomar. De kallar det "krumping" och går ut på att spastiskt röra kroppen till snabb musik. Vissa av utövarna klär även ut sig till clowner med peruker och smink och kallar det clowning. Det måste verkligen ses för att förstås...
Jag vill också gärna slå ett slag för dokumentären om den egensinniga konstnären Henry Darger, "Henry Darger: Realms of Dreams" (Jessica Yu, 2005). Själva filmens hantverk är inte så speciellt, men dess ämne är desto mer intressant. Henry Darger var en ensam man som stängde in sig i sitt hem och i hemlighet målade och skapade en hel fantasivärld bestående av tonvis med papper och teckningar, vilket han aldrig berättade för någon. Konstverken uppdagades först när Darger gått bort, och det är verkligen en fantastisk, fantastiskt konstig värld han skapat. Jag tror att hans verk till och med fick in honom i Guinness rekordbok!
Den sista filmen som jag vill nämna är Jacopettis Mondo Cane, som faktiskt är rätt spektakulär att se. Tidigt sextiotal, två italienare reser världen över för att filma en massa konstiga, exotiska grejer i denna moderna värld, eller som de kallar den i titeln, "Hundars värld". De filmar hundslakt i Taipei, strålskadade havsköldpaddor vid bikiniatollen, amerikanska pensionärsgym, kalabriska självspäkare, kvinnor som diar griskultingar och en hel del andra grejer. Många av grejerna är inte särskilt uppseendeväckande sedda med dagens ögon, men att få se dem presenterade för en 60-talspublik framställda i en sensationalistisk inramning är lite utav en guldklimp. Det proverbiala russinet i kakan...
